Perus Marthaförening r.f. grundades 1948, och var egentligen en vidareutveckling av Perus Syförening, eller syföreningen i Åbyggändan, som den tiden redan hade existerat i tiotals år. Det är oklart när syföreningen i Perus har grundats men det tidigaste årtalet som dyker upp i gamla verifikat är 1927.
Nästan omedelbart efter grundandet av marthaföreningen började planerna på ett eget föreningshus ta form, och redan hösten 1949 kunde en passlig tomt invid byns filialhandel köpas av Elis och Gunny Lillträsk från grannbyn Lappfjärd. Köpebrevet undertecknades den 19 november 1949 av säljarna samt för marthaföreningens del av Astrid Granroth och Inga Rosenstedt. Den överenskomna köpesumman var 30.000 mark, varav 10.000 mark betalades kontant genast vid köpet och återstående 20.000 mark genom en samma dag utfärdad skuldsedel. Egentligen köpte man ett jordområde på 0,11 ha på en redan existerande fastighet, och man fick genast tillträde till området och fick på egen bekostnad utbryta det till en självständig fastighet. Den nya fastigheten fick namnet Broända, ett passande namn med tanke på att den ligger alldeles intill den så kallade Perusbron som leder över Lappfjärds å.
Efter att ungdomsföreningen i Lappfjärd byggde sig en ny uf-lokal, blev den gamla överflödig och skulle rivas. Den gamla uf-lokalen hade auktionerats ut och inköpts av Runar Landgärds, som i sin tur hösten 1952 sålde en del av byggnaden till Perus Marthaförening för 120.000 mark. Under hösten och vintern pågick rivningen, och på fastlagstisdagen 1953 forslades virket på talko till den inköpta tomten. Ungefär samtidigt hade marthaföreningen, till största delen via donationer, samlat ihop stockar och annat virke för att ha tillräckligt med byggnadsmaterial.
Under de kommande åren uppfördes byggnaden med generösa talkoinsatser från både föreningsaktiva och övriga byssbor. Byggnadskommittén, under ledning av Selim Lillgäls, bestod av 14 män som aktivt deltog i byggandet både utomhus och inomhus. I slutet av 1956 hade arbetet kommit så pass långt, att invigning av den nya marthagården kunde firas den 28 december.
Trots att byggnaden invigdes 1956 var den inte helt färdigställd, utan arbetena fortsatte ännu under 1957 med bl.a en stockinsamling av vilka det sågades ribbor så att brädfodringen kunde färdigställas. Arbetena färdigställdes troligtvis under 1958 när byggnaden målades både utomhus och inomhus, samt försågs med nya farstutrappor och takstege. Några år senare utfördes ytterligare arbeten, bl.a 1963 kördes fyllningsjord till gårdsplanen som då kunde färdigställas, och 1964 försågs marthagården med ett nytt plåttak efter att de tio första åren haft pärttak. Under ett par år i slutet av 1960-talet snyggades marthagården upp invändigt med bl.a nya korkmattor på golven i vissa av rummen, innerdörrarna målades och ytterfönstren renoverades.
Inom föreningen ägnade man sig åt sedvanlig Marthaverksamhet så som arbetsmöten, allehanda kurser, resor och insamling till hjälpsändningar. Under de första verksamhetsåren hade marthaföreningen ett relativt högt medlemstal, första året var man 67 medlemmar och åren därefter 53 respektive 42. Därefter låg medlemstalet mellan 23-35 medlemmar under hela 1950-talet, men under 1960-talet sjönk det ytterligare och låg på 17 medlemmar under flera år. Under slutet av 1960-talet började föreningens aktivitet minska på grund av ringa medlemstal och svag nyrekrytering, och i ett protokoll från år 1970 nämns det kort och koncist att ”Perus Marthaförening har upphört med verksamheten”. Därefter finns inga dokument att tillgå fram till början av 1990-talet, då det finns en kassabok där man gjort diverse anteckningar, så i något skede har marthaföreningen vaknat till liv igen.
I början av 1990-talet hade Perus Byaförening grundats och så småningom uppstod en idé om att byaföreningen och byssborna behövde en egen lokal för sina sammankomster. Detta, i samband med marthaföreningens låga aktivitet, ledde fram till att föreningarna sinsemellan kom överens om att marthaföreningen genom gåvobrev överlåter marthagården åt byaföreningen. Gåvobrevet undertecknades på luciadagen den 13 december 1996 för marthaföreningens del av Gerda Kronman och Berit Abrahamsson, och för byaföreningens del av John Lindbäck och Allan Nyholm. Fastigheten överläts fri från inteckningar och gravitationer och ägande- och besittningsrätten övergick genast till gåvotagaren, som stod för kostnaderna för överlåtelsen.
Gåvobrevet godkändes slutgiltigt och enhälligt av båda parterna på respektive föreningars vårmöten, som hölls den 24 mars 1997 på Perus skola.
Vid byaföreningens övertagande av marthagården var byggnaden fortfarande i så gott som originalskick, varför en renovering började bli nödvändig. Från svenska kulturfonden söktes, och beviljades, renoveringsbidrag vilket möjliggjorde en fullständig renovering av köket, två samlingsrum, toalett och farstu. Den större salen med tillhörande scen lämnades orörd. Renoveringen genomfördes med hjälp av flitiga talkokrafter och det ”nya” föreningshuset invigdes 1999, och gavs namnet Emmagården.
Under några år i början av 2000-talet var marthagården uthyrd åt Kristinestads medborgarinsititut för bl.a vävkurser, och även 4H-verksamhet förekom i huset under några år. Efter att kurserna upphörde och byaföreningen hade förvärvat Pärus Fors-området och nedlagda Perus skola, så blev marthagården överflödig och den egentliga användningen av byggnaden upphörde.
I och med överlåtandet av marthagården till byaföreningen så upphörde marthaföreningens verksamhet definitivt, och i början av år 2017 ströks föreningen slutgiltigt ur föreningsregistret efter drygt 20 års inaktivitet.
Efter att byggnaden stått oanvänd i flera år och med värmen avslagen så beslöt byaföreningen sommaren 2021 att lägga ut huset för försäljning för att bli av med den överflödiga byggnaden och förhindra fortsatt förfall. Huset annonserades ut för nedplockning och bortflyttning och strax efter nyår 2022 fick byaföreningen napp, vilket ledde till en affär som slutfördes 14 maj 2022. Under sommaren 2022 genomfördes invändiga rivningsarbeten och den 6 – 9 november 2023 plockades huset slutligen ner och transporterades till Söderfjärden i Solf, där det igen byggdes upp och fick nytt liv som bostadshus.