En och en halv kilometer uppströms från Pärus Fors ligger det forna kvarn/såg – och senare kraftverksområdet Storfors. Idag passeras området oftast helt obemärkt av den som inte känner till dess läge och historia, men nere vid åstranden står kraftverksbyggnaden fortfarande kvar, välgömd bakom buskar och träd. Under tiden då vattenkraftverket var igång ägdes området och verksamheten av Ab Pärus-Fors Oy, men otaliga ägare har kommit och gått under årens lopp.
Historien låter oss veta att den första kvarnverksamheten i Storfors kom igång redan under 1600-talet, men detaljerad information finns först från 1700-talet och framåt. År 1781 anlades en mjöl- och kvarnsåg på den södra sidan av ån av kommissionslantmätare Jonas Högman, och senare kom kyrkoherde Rudolf Josef Estlander med som delägare. Den gick sedan i arv, och såldes år 1814 till Erik Rosenstedt för att sedan gå i arv från honom till sonen Johan år 1844 och sedan till sonsonen Karl-Gustav. År 1875 tillträdde Johan Josef Kaas som ny ägare, han gjorde upp stora planer för området och anhöll om 1) en kvarn med två stenar till förmalning av främmandes spannmål och 2) ändra det oändamålsenliga sågverket till en såg med två ramar och åtta sågblad i varje ram. Därtill en cirkelsåg för kantning av bräder och plankor, detta med vattendrift.
Tillstånd till förändringarna erhölls i april 1880 av guvernören i Vasa. Tillstånd erhölls också för att höja den befintliga dammen med 25 cm över den vid dammen inhuggna fixpunkten. Dammen måste byggas med en rörlig lucka som under flodtiden kunde öppnas för fiskens uppstigande och i fall någon skulle flotta stockar nedför ån. Tillståndet för dammen upphävdes dock i november samma år av kejserliga senaten i Finland efter omprövning. Kort därefter kom Josef Vilhelm Malmberg in som ny ägare, men sågen förstördes senare i en misstänkt anlagd brand den 22 oktober 1883, dock utan att någon gärningsman kunde gripas.
Senare samma höst sattes området till försäljning, i april 1884 blev handlanden Axel Dahl ny ägare och han byggde sedan upp en ny sågkvarn, nu på den norra sidan av ån. Verksamheten fortsatte till sommaren 1893 då det blev konkurs, och Storfors såldes på auktion. Nya ägare kom in, och vid sekelskiftet 1899-1900 hade Storfors flera delägare. Under de första åren av 1900-talet var området ute till försäljning flera gånger.
Familjeporträtt av Karl och Vilhelmina Storfors med barnen Otto, Alvina och Selma.
Sommaren 1904 köptes området av Karl Johan Knus, senare Karl Johan Storfors. På den här tiden var Storfors såg den näst största i trakten efter Viktor Nylunds såg i Dagsmark. Sågbyggnaden var belägen på samma plats där kraftverksbyggnaden står idag, och både sågen och huvudbyggnaden var med den tidens mått mätt mäktiga byggnader.
Den ståtliga huvudbyggnaden på Storfors år 1910. Från höger Maria Kronman, ägarna Vilhelmina och Karl Storfors, sonen Otto, dottern Alvina Klockars, Adelina Järvelä, dottern Selma och maken Otto Lillhannus, Viktor Järvelä samt Otto Kronman med sönerna Selim, Emil och Valter.
Storfors såg år 1910. Framför rampen står ägaren Karl Storfors, mitt i bild står Viktor Järvelä och Otto Kronman, på kärran Otto Lillhannus.
Ett försök till försäljning av Storfors-området gjordes av Karl Storfors vårvintern 1914, men någon affär blev det inte den gången. Istället valde han att utvidga verksamheten och 1915 gavs tillstånd för att bygga en vattendriven elgenerator och därtill hörande elnät.
”Karta öfver sågegaren Karl Storfors elektriska ledningsnät i Lappfjärd by af Lappfjärd socken i Vasa län. Upprättad år 1915 af Oskar Malmberg, vicelandtmätare”
Hösten 1916 blev det däremot affär för Karl Storfors då han sålde området åt dottern Alvina och hennes man Axel Klockars för 35 000 mark.
Drygt två år senare, hösten 1918 sålde Axel Klockars hela Storfors med god förtjänst till ett under bildande varande bolag som ägdes av ett flertal bönder i nejden; Otto Pärus, Viktor Storhannus, Emil Ekman, Erland Ingves, E. J. Björses, Karl Knus, Johan Starcke och Erland Mattfolk. Köpesumman var 150 000 mark. Storfors Aktiebolag registrerades 3.11.1919 och skulle idka såg-, skogs- och kvarnrörelse, samt leverans av elektrisk kraft. Storfors Ab utvidgade nu sågrörelsen ytterligare och bedrev under en kort tid den största trävarurörelsen på orten.
Dessvärre blev Storfors Ab inte den framgångssaga som delägarna hade hoppats på, bolaget var dåligt skött och ledningen gjorde flera dåliga affärer, samtidigt som missnöjet med verkställande direktören Thure Granfors var stort. Droppen som fick bägaren att rinna över var ett lån på 350 000 mark som denne hade upptagit i december 1922. Visserligen hade han själv också gått i borgen för detta lån men delägarna tvingades också att göra det, vilket följdes av en inlämnad protest till borgmästaren i rådhuset i Kristinestad, strax före jul 1922. I samma veva sammankallades ägarna för att välja ny verkställande direktör och i mars 1923 valdes J. Björses till ny vd och en ny styrelse utsågs.
De skogsägare som levererat stockar till Storfors började så småningom märka att de inte skulle få betalt för sina stockar, och redan i januari 1923 är det ekonomiska läget så akut att styrelsen bestämmer sig för att söka bolaget i konkurs. Emellertid, efter långa förhandlingar mellan fordringsägare och Storfors Ab så lyckas man få till en uppgörelse och undvika konkursen. I mindre prioriterade fordringar gjordes stora avskrivningar, och bolagets aktier övertogs av sammanlagt 15 bönder i Lappfjärdsnejden. Tyvärr ville det sig inte och trots alla försök så blev det ändå till sist konkurs för Storfors Ab senare under 1923, vilket ledde till att så gott som alla delägare hamnade i ekonomiska svårigheter, då de hade gått i borgen för banklån som hade upptagits för flera stora investeringar. Storfors konkurs var så stor att den dämpade allt intresse för industriell företagsverksamhet under lång tid framöver.
I februari 1924 gjordes ett första försök med konkursauktion, men det gick dåligt och endast en del av virket kunde säljas. I April gjordes ett nytt försök där man begärde in skriftliga anbud. Affär blev det när Ab Pärus-Fors Oy:s direktör Viktor Nylund den 9 augusti 1924 skrev avtal med konkursboets sysslomän om att köpa hela området för 250 000 mark. I avtalet ingick inte de inteckningar på totalt 310 000 som fanns och därför skrev inte heller alla parter under avtalet, som Viktor Nylund tog hand om.
Följande dag var elden lös på Storfors och samtliga byggnader förstördes i en stor brand som av många byssbor ansågs vara anlagd. Många personer var till och med på plats för att hindra släckningsarbetet och frivilliga motades från alla håll, till och med invånarna från andra sidan ån som kom över dammen. I senare polisundersökningar framkom det att elden förorsakats av en 12-årig pojke som handskats ovarsamt med raketer och tändstickor inne i sågen.
Storfors med sina anläggningar var försäkrat för 634 000 mark vilket ledde till att delägarna i Storfors ville häva den affär med Pärus Fors som hade gjorts upp dagen innan. Pärus-Fors vägrade dock att häva köpet, och ärendet togs till tinget i Lappfjärd som avgjorde tvisten till Storfors-ägarnas fördel. Utslaget som kom i juni 1924 visade att Storfors hade rätt att häva köpet. Pärus-Fors förde ärendet vidare till hovrätten, som ändrade på domslutet och gav Pärus-Fors rätt till Storfors. Högsta domstolen fastställde sedan hovrättens dom i september 1927 och om inte förr så då blev det klart att Pärus-Fors var ägare till Storfors den dag då branden härjade.
Eftersom det allmänt antogs att branden var anlagd, ville försäkringsbolaget inte betala ut ersättningen. Den ersättning som försäkringsbolaget eventuellt betalade ut, troligtvis efter högsta domstolens fastställande om ägarskapet, tillföll Pärus-Fors. Det här förvärrade ytterligare delägarnas dilemma och några hamnade att gå från hus och hem. Några emigrerade till och med till USA eller Kanada för att där arbeta ihop pengar till de lån de borgat för. Många delägare i Storfors kom att bittert ånga vad de gjort då de gått i borgen för lån. En av dem var affärsmannen Erik Anders Båsk som var i borgen för två lån på över 40 000 mark, vilket ledde till att han blev tvungen att sälja sitt affärshus i centrala Perus och flyttade till Helsingfors.
Bild från slutet av 1920-talet efter att Pärus-Fors hade uppfört kraftverksbyggnaden. Framför kraftverket syns även ramen från sågen som brann ner några år tidigare.
Efter Pärus-Fors köp av Storfors började man bygga ett nytt vattenkraftverk på samma plats där sågen hade stått. Turbinen som hade drivit sågen fanns kvar och den kom även att driva det nya vattenkraftverket. En generator från Asea anskaffades och kraftverket påminde till stora delar om det kraftverk som några år tidigare hade byggts på Pärus Fors-området. Bygget på Storfors var dock avsett som en temporär lösning och gjordes därför slarvigt och av dåligt virke.
Bild från 1970-talet över kraftverksområdet i Storfors. Foto: Stig Björs.
Kraftverket på Storfors var sedan igång till mitten av 1960-talet och Pärus-Fors sålde därefter området med alla byggnader åt nya affärsmän från orten, Thure Nygren och Herbert Evars, som började med fiskodling i bassänger som grävdes upp på området. I något skede fick fiskodlingen ny ägare och verksamheten fortsatte sedan till 1990-talet då den avslutades.
Bilden visar kraftverket i Storfors som det såg ut innan tornet revs. Foto: Olle Haavisto.
Idag ägs Storfors av statliga myndigheter som under den senare halvan av 00-talet fyllde igen bassängerna och återställde området till ursprungligt skick.
Och trots att kraftverket på Storfors byggdes slarvigt, så är det idag den enda av alla byggnader som genom tiderna funnits på området, som fortfarande står kvar.
Källa, samt ytterligare detaljerad läsning:
Dagsmark förr & nu, http://www.lassebacklund.fi/?page_id=1761